Det blir nu en fjärde sommar i huset jag en gång önskade bo i. Det är hemma.

Inte för att jag planerat men det kommer att bli precis som vanligt. Utan spetsgardiner (kommer knappast att skaffa i år heller), med försiktiga steg i trappan om nätterna (med bomullsklackar) och åskskurar som väcker mig alldeles för tidigt innan favoritskiften som börjar sent i juni.

Vad skönt att veta allt det här på förhand. Hoppas allting kommer att vara precis som vanligt för dig också.

Efter många förändringar på vägen, jag ber om ursäkt, kan jag nu berätta vad ni varit med om att förverkliga där borta i Nepal. Känns som om jag fortfarande är där, som om jag bara kan ta ut cykeln från förrådet och runda hörnet. Hur snabbt går det inte att ta sig till andra sidan världen nuförtiden? Det visade sig vara en utmaning att genomföra planer och hålla sig till tidtabeller tillsammans med nepaleserna men slutligen lyckades vi använda hela stora summan pengar från Finland ni skickat mig. I början skrev jag om muren och säkerheten men under tiden jag samlade hade redan andra sponsorer bidragit. Nu är muren högre och farligare med glasbitar som sticker upp åt alla håll.

Största delen av pengarna går åt till tio nya bänkar och bord som används i matsalen. De har inte bytts ut på tolv år så det var dags, sedan kommer även de yngre att få plats vid borden vilket garanterat underlättar ätandet och läxläsandet. Eftersom borden fortfarande byggdes då jag lämnade landet lovade Mira ta bilder och skicka dem till mig då de är klara. Jag har fått lov att lägga upp bilder där barnen syns, organisationen önskar mer synlighet. Om till exempel du skulle vara intresserad av att åka till Kathmandu som volontär kunde du läsa mer om verksamheten på den nya facebook- sidan. En del barn har även sponsorfamiljer som skriver till dem, besöker platsen och skickar en årlig summa. Det jag inte visste innan var att båda Rina, Mami och Birendra besökt Finland med hjälp av sina gudfamiljer de har här. Skulle vara rätt intressant.

Vi besökte även den mindre biografen närmare Taukel som verkade mer personlig. Här ordnar Birendra biljetter så där bara, tidigare hade vi promenerat upp med omkring 35 personer till busshållplatsen, ordnat en buss som förde och hämtade oss, på plats köpte vi sedan en hög med popcorn och vatten till alla barnen. Jag var förvånad att allting löpte så smidigt, hade tänkt att det behövs mer planering att röra på sig med en sådan här grupp men tydligen inte i Nepal.

Sista kvällen kunde jag sedan bjuda på en maffig kaka som farväl. Kvällen innan firade vi med avskedsprogram barnen övat till. Det sätt de ordnar sång och dansprogram för gäster och varandra är min stora favorit där.  Tänk er femton små nepaleser som ger järnet på dansgolvet som avskedsprogram, står på huvudet, visar break- dance steg, gör masken om vart annat. Jag kunde inget annat än att skratta trots att rösten försvann då jag skulle hålla tal. En liten dikt, a piece of Nepal, fick jag ändå ur mig. Nedan står jag tillsammans med Nepal Rina och Rupa Mami som grundat stället sjutton år tillbaka.

Med de strösedlar som återstod handlade vi en hög med filmer som barnen kan kika på då de har ledigt och en liten del går också åt till fruktpengar. I kurven innan barnhemmet står fruktförsäljaren och bjuder på bananer, vattenmeloner, papayan och ananas. Barnen äter sällan frukt ändå, ibland kändes det som om de bara äter ris. Ett berg av ris med dal om morgonen, ett litet mellanmål på några kex i skolan, te och flingor om eftermiddagen och sedan ris med dal vid 20 tiden igen.

Kan bara skriva annu att det som bast rader strike i Kathmandu omradet vilket betyder att inga bussar ror sig, inga barn gar till skolan och inga planer genomfors. Inte for att planerna annars heller foljs till fullo. Jag tror att jag hor till de personer som inte ar sa noga med planer, kalendrar och tider men har kanner ocksa jag en viss frustration da vi inte vet nasta dags tidtabell eller da det planerade helt plotsligt blir till nagot helt annat. Skall forsoka ta mig till flygfaltet pa tisdag kvall anda, aker dit tidigt sa att inga forandrade planer kommer i min vag. Lyssnar pa Simple simple, den hetaste biisin har for tillfallet och har en ratt skon kansla. Jag vagade, jag levde Nepalilivet for en kort tid och tar snart med mig en smula Nepal i mina fickor, pa min hud (soldrakten) och mina favoritalbum. Den har fattigdomen ar verkligheten jag bara sett pa film, kommer jag att glomma den tillbaka? Far se. Ses i Karis, pa gatan dar jag bor.

De senaste dagarna har det tydligen varit stortregn i Himalaya bergen. Jag lever sa utanfor har da jag sallar anvander Internet for en langre tid. Alltid star det nagon bakom ryggen pa mig eller sa skall nagon annan anvanda efter mig. Nu i slutet av maj och framat kommer det att vara monsuntid har vilket betyder mycket regn men har forstatt att det ocksa ar en stor risk for, hur sager man, landslidningar. Att marken ger efter och att hela hus rasar ner, de bygger verkligen hus mitt i branta stup och lyckas odla och fora upp allt nodvandigt dit over 2000 meters hojd.

Nepal ar alltsa uppdelat i berg, dalar och det platta omradet. Nu har jag i varje fall fatt en skymt av alla delar. Min sista dagsflykt skall jag forsoka fa inklamd i slutet av veckan, till en mindre historisk stad som kallas Bhaktapur, dar lar finnas ett barnhem som skots av finlandare sa om vi hittar fram skall vi besoka dem. Annars har jag levt Nepalivardag har i Taukhel. Jag ordnade battavling igar och det var roligt att se att de minst planerade programmen blir de roligaste. Det var 19 sma handgjorda batar som tavlade (nagra hann forstas ga sonder innan start) och det var rop och jubel da den forsta baten akte over mallinjen. Som bast ar barnen i skolan igen, sa det ar lugnt och tyst. Forutom brollopstrummorna som danar fran grannens gard. Tror det ar det tredje eller fjarde brollopet pa den dar bakgarden men efter vart brollopsaventyr i bergen har jag inte varit intresserad av Nepalibrollop langre. Ser snarare fram emot min brors brollop i juni.

Forra veckan gick jag med barnen till skolan och holl en del lektioner. Lekte nagra lekar och diskuterad om kultur. Det ar nog en detalj som jag kommer att sakna tillbaks i Finland, det satt de unga behandlar mig har: hur artiga och respektfulla de flesta ar mot aldre. Slutligen foreslog rektorn att jag skulle halla en lektion for mig sjalv da lararen var franvarande, skuffade in mig i klassen och sa: teach them anything you like. De verkar ha brist pa larare dar da han fragade om jag kan komma den har veckan ocksa men det kan jag nog for det var ganska roligt. Som bast har skolbussen slutat hamta de yngre barnen och de behovde ga upp for den langa backen och genom byn som ar ratt kaotisk. Det har lostes med att fosa in alla (omkring 15 stycken) i den vita jeepen ni kanske sett pa en bild. En liten radio i foren som spelar och sedan bar det av till skolan med Birendra som chauffor.

Je, nu har jag ocksa raknat ihop slantarna ni skickat mig och det verkar bli en stor summa som landar pa 455 euros. Det ar ju hur mycket som helst. Sista lordagen da jag ar har kommer vi att aka till en simbassang har i narheten med alla barnen, jag ar lite nervos for de simmar inte ofta och dar har sa manga och de har sa snabba men hittills har de verkar klara sig helskinnade. Sedan skall vi forsoka bestalla tio nya bord och bankar till matsalen som kostar omkring 400 euro sa da blir det en lite langre anvandning for pengarna. Vad roligt, roligt. Skall ta bildbevis sedan och visa er sa att ni inte tror att jag reser omkring med pengarna, ha ha. Egentligen sitter jag ju i Bali med en drink i handen.

Larde mig att noshorningar inte kan springa sick sack eller det var vad guiden berattade, om jag forstod honom ratt. Vi besokte en nationalpark och promenerade omkring i djungeln i vantan pa vilda djur medans guiden upprepade samma saker och gestikulerade horn i luften. Nar vi horde noshorningarna grymta bad han oss soka upp ett stort trad fardigt som vi kunde gomma oss bakom men att vi inte alla skulle valja samma trad. Nepalesiska guider ar roliga. Om jag skulle fa valja vad jag skulle arbeta med har skulle det nog vara en guide av nagot slag, kanske en guide i bergen eller fruktforsaljerska verkar trevligt. Om jag inte skulle fa valja skulle jag antagligen arbeta i de sma bussarna som inkastare eller bara tegelstenar pa ryggen hela dagarna. Eller har nog aldrig sett en kvinna arbeta som inkastare. Kvinnorna skoter hemmen och mannen gor business, det svaret har jag fatt nagra ganger da jag forsiktigt undrat. Om jag skulle vara en nepalikvinna skulle det lura ett arrangerat brollop bakom knuten da jag narmare mig 20 och da flyttar jag till mannens familj dar min storsta uppgift ar att ta hand om huset och familjen. Darfor vill de flesta familjer ha atminstone en pojke for att trygga sin alderdom, om du har endast en flicka kommer den har flickan att flytta bort och ta hand om en annan familj. Tycker darfor att Rina som haller i tradarna har pa hostellet ar en sadan modern kvinna da hon har ett sadant stort ansvar i sitt arbete och lyckas snurra bade arbete, tva barn, mannens familj och olika volontarer. Nu skall jag ata potatis, lok och roti som ar ett slags brod som liknar pitabrod. Ni ser, mycket energi. Forsoker fa i mig nagra mangon om dagen anda.

Det kanns stressande att skriva har da jag alltid behover ha sa brattom da jag loggar in. Skulle vilja skriva om vad jag varit med om, vad jag sett och vad jag hort om. Vad jag tror att alla andra omkring mig pratar om. Jag har lart mig en del nepalesiska fraser och ord men med dem kommer jag nog inte langt. Skulle vara trevligt att veta vad barnen diskuterar om da jag sitter brevid dem, vad ror sig i deras tankar. Men det jag fatt klart for mig ar att jag sjalv har alldeles for mycket tid att tanka och fundera pa alla olika mojliga fragor som kan vinklas i olika grader. Har kretsar, eller det ar vad jag tror, tankarna langt kring att skota dagssysslorna och se till att allt ar gjort sa att alla fatt mat. Ingenting gar som planerat och ocksa det tar pa mina krafter. Som igar till exempel, vi skulle besoka ett brollop, kladde oss i nepaliklader vi 6 tiden, fick hora att nej, nej vi aker forst pa eftermiddagen samtidigt som telefonen ringde och Rina bad oss komma till henne sa fort som mojligt. Planerna andras snabbt och jag hanger inte med, dels pa grund av spraket. Vi akte till brollopet som visade sig vara allt hogre och hogre upp i bergen, vagen blev smalare och guppigare och vi behovde lamna bilen. Vi traskade i kurtor och hogklackar i bergen ner pa en stig under den heta solen och man bad en snabber bon att vi snart skulle fa syn pa det dar brollopet. Tror att en snabber bon kan vara bra har, innan jag stiger in i bussen med 40 andra eller annars bara ror mig bland trafiken. Ibland ar det komiskt men ibland ar det bara skrammande. Nu skall jag mota barnen fran skolan. Ha det bra!